Hemma igen!

Nu har vi varit hemma i två veckor redan och inte en dag går utan att man tänker på de små och stora barnen på Musamaria.


Det är så många saker som man kommer att tänka på och le och glädjas åt. Jag kommer ihåg den dagen då Anita delade ut ballonger som hon haft med sig från Sverige. Barnen stod på rad för att få en ballong och det blev en massa skrik och skratt.

Mitt vita, mjuka hår var det många barn som ville känna på och de undrade om det skulle gå att göra så fina flätor som de själva har i sitt hår. Det blev till att försöka med mycket beslutsamhet och till sist mycket fniss, det gick ju inte!!



På området där skolan ligger finns inget avloppssystem men där finns kommunalt vatten men en dag då vi kom dit fanns det inget vatten. Det var hemskt att uppleva - inget vatten i denna otroliga värme. De fick bröd att äta men inget att dricka. Det kändes då bra att gå till marknaden som fanns strax intill skolan och vi kunde köpa apelsiner och ge till barnen. Vattnet kom sedan tillbaka som väl var.



Vi tänker mycket på föreståndaren Elasto och hans vackra fru Brenda som gör ett sådant fantastiskt jobb för alla barnen. Elasto har tre systrar som också vistas på skolan och eftersom de kan ta hand om tvätt, matlagning och att se efter Elasto och Brendas 1-åriga dotter så kan Brenda ägna sig åt att undervisa, något som gör med den äran. Man imponas av att barnen är så villiga och duktiga i skolan och om det kan byggas ett sol/regntak utanför ingången till skolsalen så kan de små barnen få viss undervisning eller sysselsättning utomhus så vore det till stor hjälp för lärarna. Förutom Brenda så finns ytterligare en lärare, Sophie, som är anställd och som har väldigt god hand med barnen.



Varje eftermiddag så kom de fadderbarn, som bor på skolan och också de som bor på annat håll, till skolan så vi fick lära känna dem. Vi gjorde en del utflykter med dem, bl a för att köpa skolböcker och annat material. En dag var vi på Lusaka museum med dem och efter detta på restaurang där vi åt kyckling och pommes frites. Det var första gången en del av dem åt med kniv och gaffel vilket förorsakade mycket skratt.


Jag har nu lämnat över de brev som skrivits av de nya fadderbarnen till sina fadderföräldrar och det är många känslor man får då man läser om de olika livsöden som dessa ungdomar har. Jag tänker på hur speciellt ungdomarna bad oss att inte glömma dem och det kan jag säga att det kan man omöjligt göra, de har gjort så stort intryck på oss alla fyra. Vi kommer förstås att fortsätta hålla kontakten med dem och naturligtvis skicka pengar. I helgen som gick hade vi loppis i Staffanstorp och det blev en del pengar där.


Vi vill gärna påminna om att man nu till julen kan sätta in pengar på vårt konto och få ett gåvobevis att ge bort i julklapp t ex. Vi kan verkligen garantera att dessa pengar går oavkortat till alla Musamariabarnen.


För oss alla fyra
/ Margareta