MARGARETA BLIR FIN

När jag i veckan skulle kolla på mina bilder från Lusaka kunde jag inte ladda över bilderna från minneskortet till datorn.

Snabb utryckning till fotoaffär och hjälp. Efter några timmar fick jag samtal om att man lyckats rädda en del av mina bilder och de fanns för avhämtning på en CD.

Det helt nyinköpta minneskortet till kameran hade kraschat.

Nu är det desto roligare att återuppliva allt det som hände och alla möten vi hade med våra Musamariabarn. Och allt vi gjorde med våra "gamla" och nya fadderbarn. Och Elasto, Brenda och nya läraren Sophie. Och det känns så tillfredställande att vi har hunnit med så mycket. Men vi har också planer för framtiden naturligtvis.

Vårt loppis under helgen i Staffanstorp blev en succé. Vi fick låna en lokal så vi kunde vara inomhus med våra "loppor". Tack vare Lasse och Ingalill Perssons goda vän Mirian fick vi husera i Tårtessets lokal och slapp att frysa.

Det var som vanligt en stor glädje att bege sig till Sparbanken Finn på måndag förmiddagen och denna gång kunde jag sätta in 5.700kronor på Musamariabarnens konto. Och nu är allt överblivet förpackat och sorterat i flyttkartongen i garage och förråd.

En söndag gjorde vi också en trevlig utflykt till bekanta tilll mig som bor i Chibombo, cirka 10 mil norr om Lusaka. Intressant att komma utanför storstaden. Nu är det gult och torrt överallt på landsbygden men snart kommer regnperioden och grönskan kommer tillbaka.

Vi bjöds på en härlig lunch under mangoträdet och vi fick också delta i årets första sådd av majs.

Det är via Rebecka, en bekant till mig i Lund, som jag har lärt känna henns bror och hela hans familj inklusive deras far som nu är 95 år gammal. En otroligt hög ålder i Zambia. Jag hade med mig en varm rock till pappan. Just den här dagen var det ungefär 35 grader varmt och det kändes lite underligt att komma med en varm vinterrock

Men det kommer att komma lite"kyligare" tider och då kommer rocken väl till pass.

/ Ann-Christine

Hemma igen!

Nu har vi varit hemma i två veckor redan och inte en dag går utan att man tänker på de små och stora barnen på Musamaria.


Det är så många saker som man kommer att tänka på och le och glädjas åt. Jag kommer ihåg den dagen då Anita delade ut ballonger som hon haft med sig från Sverige. Barnen stod på rad för att få en ballong och det blev en massa skrik och skratt.

Mitt vita, mjuka hår var det många barn som ville känna på och de undrade om det skulle gå att göra så fina flätor som de själva har i sitt hår. Det blev till att försöka med mycket beslutsamhet och till sist mycket fniss, det gick ju inte!!



På området där skolan ligger finns inget avloppssystem men där finns kommunalt vatten men en dag då vi kom dit fanns det inget vatten. Det var hemskt att uppleva - inget vatten i denna otroliga värme. De fick bröd att äta men inget att dricka. Det kändes då bra att gå till marknaden som fanns strax intill skolan och vi kunde köpa apelsiner och ge till barnen. Vattnet kom sedan tillbaka som väl var.



Vi tänker mycket på föreståndaren Elasto och hans vackra fru Brenda som gör ett sådant fantastiskt jobb för alla barnen. Elasto har tre systrar som också vistas på skolan och eftersom de kan ta hand om tvätt, matlagning och att se efter Elasto och Brendas 1-åriga dotter så kan Brenda ägna sig åt att undervisa, något som gör med den äran. Man imponas av att barnen är så villiga och duktiga i skolan och om det kan byggas ett sol/regntak utanför ingången till skolsalen så kan de små barnen få viss undervisning eller sysselsättning utomhus så vore det till stor hjälp för lärarna. Förutom Brenda så finns ytterligare en lärare, Sophie, som är anställd och som har väldigt god hand med barnen.



Varje eftermiddag så kom de fadderbarn, som bor på skolan och också de som bor på annat håll, till skolan så vi fick lära känna dem. Vi gjorde en del utflykter med dem, bl a för att köpa skolböcker och annat material. En dag var vi på Lusaka museum med dem och efter detta på restaurang där vi åt kyckling och pommes frites. Det var första gången en del av dem åt med kniv och gaffel vilket förorsakade mycket skratt.


Jag har nu lämnat över de brev som skrivits av de nya fadderbarnen till sina fadderföräldrar och det är många känslor man får då man läser om de olika livsöden som dessa ungdomar har. Jag tänker på hur speciellt ungdomarna bad oss att inte glömma dem och det kan jag säga att det kan man omöjligt göra, de har gjort så stort intryck på oss alla fyra. Vi kommer förstås att fortsätta hålla kontakten med dem och naturligtvis skicka pengar. I helgen som gick hade vi loppis i Staffanstorp och det blev en del pengar där.


Vi vill gärna påminna om att man nu till julen kan sätta in pengar på vårt konto och få ett gåvobevis att ge bort i julklapp t ex. Vi kan verkligen garantera att dessa pengar går oavkortat till alla Musamariabarnen.


För oss alla fyra
/ Margareta