MARGARETA BLIR FIN

När jag i veckan skulle kolla på mina bilder från Lusaka kunde jag inte ladda över bilderna från minneskortet till datorn.

Snabb utryckning till fotoaffär och hjälp. Efter några timmar fick jag samtal om att man lyckats rädda en del av mina bilder och de fanns för avhämtning på en CD.

Det helt nyinköpta minneskortet till kameran hade kraschat.

Nu är det desto roligare att återuppliva allt det som hände och alla möten vi hade med våra Musamariabarn. Och allt vi gjorde med våra "gamla" och nya fadderbarn. Och Elasto, Brenda och nya läraren Sophie. Och det känns så tillfredställande att vi har hunnit med så mycket. Men vi har också planer för framtiden naturligtvis.

Vårt loppis under helgen i Staffanstorp blev en succé. Vi fick låna en lokal så vi kunde vara inomhus med våra "loppor". Tack vare Lasse och Ingalill Perssons goda vän Mirian fick vi husera i Tårtessets lokal och slapp att frysa.

Det var som vanligt en stor glädje att bege sig till Sparbanken Finn på måndag förmiddagen och denna gång kunde jag sätta in 5.700kronor på Musamariabarnens konto. Och nu är allt överblivet förpackat och sorterat i flyttkartongen i garage och förråd.

En söndag gjorde vi också en trevlig utflykt till bekanta tilll mig som bor i Chibombo, cirka 10 mil norr om Lusaka. Intressant att komma utanför storstaden. Nu är det gult och torrt överallt på landsbygden men snart kommer regnperioden och grönskan kommer tillbaka.

Vi bjöds på en härlig lunch under mangoträdet och vi fick också delta i årets första sådd av majs.

Det är via Rebecka, en bekant till mig i Lund, som jag har lärt känna henns bror och hela hans familj inklusive deras far som nu är 95 år gammal. En otroligt hög ålder i Zambia. Jag hade med mig en varm rock till pappan. Just den här dagen var det ungefär 35 grader varmt och det kändes lite underligt att komma med en varm vinterrock

Men det kommer att komma lite"kyligare" tider och då kommer rocken väl till pass.

/ Ann-Christine

Hemma igen!

Nu har vi varit hemma i två veckor redan och inte en dag går utan att man tänker på de små och stora barnen på Musamaria.


Det är så många saker som man kommer att tänka på och le och glädjas åt. Jag kommer ihåg den dagen då Anita delade ut ballonger som hon haft med sig från Sverige. Barnen stod på rad för att få en ballong och det blev en massa skrik och skratt.

Mitt vita, mjuka hår var det många barn som ville känna på och de undrade om det skulle gå att göra så fina flätor som de själva har i sitt hår. Det blev till att försöka med mycket beslutsamhet och till sist mycket fniss, det gick ju inte!!



På området där skolan ligger finns inget avloppssystem men där finns kommunalt vatten men en dag då vi kom dit fanns det inget vatten. Det var hemskt att uppleva - inget vatten i denna otroliga värme. De fick bröd att äta men inget att dricka. Det kändes då bra att gå till marknaden som fanns strax intill skolan och vi kunde köpa apelsiner och ge till barnen. Vattnet kom sedan tillbaka som väl var.



Vi tänker mycket på föreståndaren Elasto och hans vackra fru Brenda som gör ett sådant fantastiskt jobb för alla barnen. Elasto har tre systrar som också vistas på skolan och eftersom de kan ta hand om tvätt, matlagning och att se efter Elasto och Brendas 1-åriga dotter så kan Brenda ägna sig åt att undervisa, något som gör med den äran. Man imponas av att barnen är så villiga och duktiga i skolan och om det kan byggas ett sol/regntak utanför ingången till skolsalen så kan de små barnen få viss undervisning eller sysselsättning utomhus så vore det till stor hjälp för lärarna. Förutom Brenda så finns ytterligare en lärare, Sophie, som är anställd och som har väldigt god hand med barnen.



Varje eftermiddag så kom de fadderbarn, som bor på skolan och också de som bor på annat håll, till skolan så vi fick lära känna dem. Vi gjorde en del utflykter med dem, bl a för att köpa skolböcker och annat material. En dag var vi på Lusaka museum med dem och efter detta på restaurang där vi åt kyckling och pommes frites. Det var första gången en del av dem åt med kniv och gaffel vilket förorsakade mycket skratt.


Jag har nu lämnat över de brev som skrivits av de nya fadderbarnen till sina fadderföräldrar och det är många känslor man får då man läser om de olika livsöden som dessa ungdomar har. Jag tänker på hur speciellt ungdomarna bad oss att inte glömma dem och det kan jag säga att det kan man omöjligt göra, de har gjort så stort intryck på oss alla fyra. Vi kommer förstås att fortsätta hålla kontakten med dem och naturligtvis skicka pengar. I helgen som gick hade vi loppis i Staffanstorp och det blev en del pengar där.


Vi vill gärna påminna om att man nu till julen kan sätta in pengar på vårt konto och få ett gåvobevis att ge bort i julklapp t ex. Vi kan verkligen garantera att dessa pengar går oavkortat till alla Musamariabarnen.


För oss alla fyra
/ Margareta

MER AN EN VECKA HAR GATT...

Det har varit en omtumlande vecka for Anita och mig. Vilken upplevelse att fa traffa alla barnen, ni skulle bara fa kanna hur det kanns nar massor av barn kommer och slanger sig i ens armar! Vi har nu varit med i skolan och deltagit i flera lektioner. varit med nar barnen sjungit for oss och aven spelat teater. Allt valdigt rorande.

Vi har traffat fadderbarnen och de ar valdigt trevliga och vill garna ha kontakt. Vi har annu inte traffat de nya fadderbarnen, nagot som vi ser mycket fram emot.

Imorgon ska Anita och jag dela ut klader till de minsta barnen, nagot som verkligen behovs. I nasta vecka kommer vi att dela ut kladerna till de aldre barnen. Skorna delades ut under veckan och gladjen var enorm bland dem som fick ett par skor. Jag, Margareta, hade en liten kille som satte sig tatt intill och viskade att han behovde ett par skor och visst - hans skor var helt sondertrasade och nastan utan sulor. Vi far se vad vi kan gora, det kan ga at hur mycket som helst. Det ar svart att inte bli helt uppslukad av alla behov. Man skulle vilja hjalpa alla och med allt.

Det ar mycket varmt och dammigt. Vi uppskattar att det ar narmre 40 grader mitt pa dagen varje dag. Kvallarna ar harliga.
Tiden ar slut.
Manga varma och lyckliga halsningar
Anita och Margareta

FÖRSTA RAPPORTEN EFTER EN VECKA I LUSAKA

Vi var lyckliga och tillfreds när vi passerat incheckningen på Arlanda. Vi klarade maxgränsen på vårt bagage med några kilo tillgodo. Efter 27 timmars resa slog värmen emot oss med full kraft när vi steg av planet i Lusaka. Vi blev hämtade av goda vänner och transporterade till "vårt" hus.

Efter någon dags återhämtning blev det äntligen dags att åka ut till våra Musamariabarn. Vi blev som vanligt emotttagna med sång och otrolig glädje. Glädjen var ömsesidig. För Margareta och Anita blev det en fin upplevelse att få träffa barnen och Elasto och Brenda som de har hört så mycket om.

Under veckan har vi tillbringat en stor del av tiden på Musamaria. Vi har varit med på lektioner och också varit aktiva med barnen. Anita hade med ballonger som de hade jätteroligt med.

Vi har också träffat våra 5 tonåringar som vi har faddrar till. Alla var vid gott mod.Jätteroligt att träffa dem också. Nu ser vi fram emot attt träffa den nya gruppen av fadderbarn.

Vi hör av oss igen när vi lyckats hitta ett internetcafé som funkar. Vi kommer att vara borta några dagar i nästa vecka för att åka på safari.

/ Anita, Eva, Margareta, Ann-Christine.

DAGEN FÖRE AVRESAN

Vi tyckte alla att 46 kilo incheckat bagage med Ethiopian Airlines lät jättemycket men vi har snabbt fyllt den kvoten. Man får packa om och prioritera vad som ska med. Det får bli " kill your darlings". Det jag tar bort ikväll får komma med nästa gång. Väskorna är nu fulla med kläder i olika storlekar och åtskilliga par skor. Skrivböcker och mjukisdjur.

Resultatet av loppisen i Staffanstorp blev över förväntan. Och ännu lite bättre hade det troligen blivit om inte regnet hade kommit vid 14-tiden. Men vi hade jättetrevligt hos familjen Persson och blev servade på allra bästa sätt. Nu är resten av "lopporna" i tryggt förvar i ett förråd och kommer att plockas fram igen när vi har kommit tillbaka och det är dags för nästa loppis.

Nästa gång vi hörs är det från Lusaka.

/ Anki

Nedräkningen börjar.
Vi som inte har varit med i Lusaka hos Musamariabarnen går i spänd förväntan och har börjat nedräkningen till vi åker iväg den 18 september. Det är mycket att tänka på.

Vi känner att det är en helt annorlunda värld vi kommer till och som vi har hört talas om nu i i alla fall två år. Vi hoppas kunna blogga när vi är i Lusaka. Vi vill gärna tala om vad vi upplever där så ofta vi kan.

Innan vi åker ska vi hinna med att vara med och ordna ett loppis den 13 September mellan kl.10-16 på Slaktarevägen 12 i Staffanstorp. Mycket skänkta kläder och annat ska vi kunna ta med oss, vi är 4 personer som reser och var och en av oss kan ta med 2 x 23 kg bagage + handbagage på 7 kg. Det blir en hel del att dela ut till barnen på Musamaria Wabwino Orphanage Centre.

Jag vill gärna poängtera att vi betalar våra resor, uppehälle och andra omkostnader själva, alla insamlade pengar går direkt till Musamariabarnen.

/Margareta

Inför avresan till Lusaka

Spänd förväntan inför kommande resa till Zambia.

Den 18 september flyger vi 4 stycken till Lusaka. Eva Mueller och jag har varit hos våra Musamariabarn ett par gånger tidigare men för Margareta Brand och Anita Åkesson är det första gången